Ett fall för konsten Milou Allerholm, DN, 10 dec 2005 ATT FALLA ÄR SVÅRT, åtminstone på beställning. Många konstnärer har utmanat kroppens strävan att hålla sig upprät. På 60-talet filmade holländske Bas Jan Ader när han cyklade ner i en kanal och trillade ned från en trädgren. Tre decennier senare ramlade med slapstickartad dråplighet danske Peter Land ner från barstolar, stegar och trappor. Båda kombinerade på ett oslagbart sätt krass gravitation med en melankoli över sakernas tillstånd. På de konstnärsdrivna gallerierna AK 28 och Blot i Stockholm visas nu en gemensam utställning med titeln "Landfall", där fem konstnärer verksamma i Glasgow medverkar. På AK 28 ser jag Maurice Dohertys video "Waiting to fall", där konstnären efter dagar utan sömn har filmat sig själv stående mitt i ett rum. Till slut - det tar tid - somnar han och faller till marken. Bas Jan Ader gjorde sina arbeten före dokusåpornas och Jackass tidevarv. Precis som andra av den tidens konstvideor fick verken en del av sin laddning från att händelserna ägde rum i realtid framför kameran. Men vem bryr sig i dag om att någon trillar eller bölar "på riktigt" framför en kamera? JODÅ, DET GÅR att se en konstnär trilla ännu en gång. Den utdragna processen blir en komprimerad bild av kroppens motvilja att släppa taget. Men det som är mest intressant på utställningen "Landfall" går delvis utanför de enskilda verken. När Maurice Doherty står och faller gör han det så att säga inte bara med konsthistorien utan också - tack vare det skickliga curatoriska arbetet - i dialog med de andra verken. Här uppstår en vindlande förbindelse till Patrick Jamesons rörliga animationer, där enkla och till synes abstrakta tecken ges betydelse endast genom att sättas i rörelse. Linjer mot vit bakgrund blir elledningar sedda från ett tåg eller en bil, färgstarka punkter mot mörk bakgrund blir en inflygning mot en landningsbana. Det skapas utbyten och tankekedjor mellan verken på ett märkvärdigt koncentrerat och associativt sätt. En grundförutsättning, kan tyckas - varje utställningsmakare är väl medveten om att läsningen av ett verk alltid påverkas av kontexten? Ändå händer det i praktiken sällan att det lyfter över en rätt präktig nivå. "LANDFALL" betyder angöring, landning eller landkänning på svenska. Utställningen utgår från otidsenligt svårgripbara begrepp som "tempo" och "rörelse". Det handlar om förändring från ett tillstånd till ett annat. Om att ha fast mark under fötterna, eller förlora den - i bokstavlig eller tolkningsmässig bemärkelse. Som i Jason Dees filmiska installationer: genom att frysa delar av de rörliga bilderna skapar han en nästan fysisk känsla av desorientering. Och kan man vara säker på att Victoria Skogsbergs filmade paranormala gestalt är ett "illusionistiskt trick? Curator till utställningen, och en av initiativtagarna till det nya projektrummet Blot på Ynglingagatan, är Joyce Ip, nyligen utexaminerad konstnär från Kungliga Konsthögskolan. Tillsammans med AK 28 har hon gjort en av de tätaste utställningar jag sett på länge. Komplex och synnerligen gripbar på samma gång. AK 28 och Blot är båda konstnärsdrivna gallerier, än så länge ofrivilligt utan finansiering. De senaste åren har det öppnat en imponerande mängd konstnärsdrivna projektrum i Stockholm. Gemensamt för de flesta är att de bygger på samarbete och delad arbetsinsats, och drivs ideellt. En del har någon form av bidrag, andra inte. Id:i har till exempel som uttalad policy att inte ta emot pengar vare sig från offentliga eller privata intressen. Det är en glädjande utökning av stadens konstliv, som tidigare varit beroende av de kommersiella gallerierna. Tilltalet är ofta generöst och utåtriktat, med en imponerande blandning av aktiviteter - se på ett initiativ som Candyland. Desto tråkigare därför att det i slutändan är många utställningar som inte håller måttet, än färre som får det att slå gnistor. Soc (som trist nog lagts på is) och Konstakuten (som nu blir ett ambulerande galleri) har fungerat bäst när de arrangerat seminarier och mer samhällsinriktade projekt. I Id:is fall, som ideologiskt är ett intressant initiativ, har de kvalitativa begränsningarna av att ställa ut sig själva och sina vänner blivit uppenbara. AK 28, som drivit utställningar i drygt ett år, framstår som det klart skarpaste stället. Också i relation till den etablerade galleriscenen, som - med en handfull undantag - verkar ha hamnat i något slags dvala. Den lågmälda beteckningen "konstnärsdrivet" har med tiden ersatt den mer problematiska termen "alternativa", som kräver en bestämning i förhållande till vad man vill vara ett alternativ till. Man ska i vilket fall akta sig för att sätta likhetstecken mellan "konstnärsdrivet" och "experimentell" eller "nydanande". Det kan likaväl vara ett ställe som säljer traditionellt måleri. SER MAN PÅ vilka konstrum som håller sig mest i framkanten i Stockholm i dag hamnar man faktiskt ofta på institutioner och i konsthallar som finansieras med offentliga medel. Jag tänker till exempel på Iaspis, Konsthall C i Hökarängen eller Tensta konsthall, som alla bedriver vad man skulle kunna kalla en experimenterande och undersökande verksamhet. En sådan plats är också Marabouparken i Sundbyberg, delvis finansierad av kommunen. Trots en besläktad hållning driver de sin verksamhet under bra mycket större medial anonymitet än den uppmärksammade kusinen Tensta konsthall. Just nu visar de den schweiziske konstnären Luca Frei, som gör kluriga undersökningar av konstens och samhällets grammatik. Också Freis arbeten har något av den kombination av koncentration och öppet associativ sida som man hittar på "Landfall", ett slags stillsamt vändande och vridande på fysiska, historiska eller mentala strukturer. Det är lekfullt, men knappast publikfriande. Om Marabouparken vågar fortsätta sin djärva hållning har de förutsättningar att bli en av stans verkligt intressanta konstplatser. På en av Luca Freis bilder håller en jonglör tre bollar med primärfärger i luften, i en lustig dialog med färgerna på det bakomliggande Centre Georges Pompidou i Paris. Man kan bara föreställa sig dess rörelse genom luften. Med största sannolikhet faller de någon gång till marken.

Ett fall för konsten

∆